En vänsterpartistisk riksdagsledamot har hyllat en man dömd för att ha organiserat självmordsattentat mot spädbarn och tonåringar. Partikulturens slapphet inför sådana åsikter är i…

En vänsterpartistisk riksdagsledamot har hyllat en man dömd för att ha organiserat självmordsattentat mot spädbarn och tonåringar. Partikulturens slapphet inför sådana åsikter är i linje med oförmågan att ta itu med partiets historiska bagage. Nu måste V på allvar ta itu med kulturen. Tidigare i somras publicerade Expressen 25 exempel på vänsterpartistiska kandidater i höstens val som hade förnekat Förintelsen, spridit hat och antisemitism, firat terrordåd eller hyllat Irans och Rysslands ledare. I måndags avslöjade tidningens ledarsida att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Ilona Szatmári Waldau i ett öppet brev har hyllat en terrordömd man. Han avtjänar 18 livstidsstraff för att ha organiserat självmordsattentat där spädbarn, barn och tonåringar dödades. Szatmári Waldau nämnde förstås inte det, utan fyllde i stället brevet med formuleringar som att hans mod och uthållighet ”i kampen för frihet och värdighet berör och inspirerar” och löften om att V ska föra hans röst vidare i sitt politiska arbete. Omdömeslösa uttalanden förekommer från kandidater och företrädare i alla partier. Inte minst SD har haft problem med häpnadsväckande inlägg i sociala medier och annat. Men i inget annat parti verkar problemet vara så strukturellt, och förmågan att ta itu med det så svag. Två av V:s från början 24 riksdagsledamöter lämnade partiet förra året eftersom de var på väg att uteslutas – den ena för att hon delat en antisemitisk bild på nätet, den andra för att han vägrade acceptera reaktionerna mot detta. Så partiledningen kan agera. De flesta av kandidaterna som avslöjades i somras har också försvunnit från valsedlarna. Men om inte media lyfter fallen verkar ingenting hända. Så är det tyvärr i flera partier, men det blir ett större problem om övertrampen är fler och organisationen inte bättrar sig efter att det redan har hänt flera gånger. En välvillig tolkning är att det handlar om naivitet – praktiskt eller politiskt. Det är illa nog. Men problemet är nog större än så. Partikulturens toleransnivå för tveksamma åsikter och eskalerad retorik verkar helt enkelt vara för hög. Palestinaaktivism kan tydligen övergå i antisemitism, Natokritik i Putinursäkter, revolutionsromantik i terrorhyllningar. Slappheten är i linje med partiets oförmåga att ta itu med sitt historiska bagage. Om V ska kunna förverkliga sitt krav att bara stödja en regering med egna ministrar måste partiet nu på allvar ta itu med denna kultur.