Liberalernas idé om tvång skapar problem vid svåra bedömningar, särskilt vid psykologiska och medicinska utredningar. Barnets bästa är inte en uppfattning någon part bär på i förvä…

Liberalernas idé om tvång skapar problem vid svåra bedömningar, särskilt vid psykologiska och medicinska utredningar. Barnets bästa är inte en uppfattning någon part bär på i förväg, skriver Johanna Lüddeckens i en slutreplik. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Lotta Edholm och Joar Forssell beskriver i sin replik ett problem där jag delar deras uppfattning. Stödet sätts in för sent, ofta först i årskurs 9, enligt deras replik. Köerna är för långa. Elevhälsan är frånvarande när eleverna behöver den. Men köer, sen upptäckt och en elevhälsa som inte räcker till uppstår inte av att föräldrar säger nej och de försvinner inte av att samtycket tas bort. Och på min viktigaste invändning, den som gäller anpassad grundskola, svarar de inte alls. Den återkommer jag till. Att stöd är obligatoriskt är i sig inget problem. Skolan är obligatorisk och det finns goda skäl till att en insats en elev behöver inte ska vara valfri. Min invändning gäller något annat: att närvaroplikt införs utan krav på vad eleven möter när hon kommer dit. Att bara två av tio rektorer uppger att elever som riskerar underkända betyg deltar i den extra studietiden är allvarligt. Men siffran säger ingenting om varför. Jag har sett elever som är underkända i matematik sitta och repetera moment de redan behärskar på den extra studietiden, i stället för att träna det de faktiskt behöver. Jag har sett elever som utsätts för mobbning välja bort just de lektioner där den som utsätter dem finns. Jag har sett stöd förlagt efter vad organisationen klarar i stället för efter vad eleven behöver, med personal som byts varje månad. Frånvaro från stöd är därför också information om stödet. En elev som tvingas närvara vid undervisning som inte möter behovet lär sig inte mer och skolan får dessutom svårare att se att insatsen inte fungerar. Vill man ha obligatorium behöver man samtidigt reglera kvaliteten: att insatsen bygger på en kartläggning av vad eleven behöver, att den ges av behörig personal, att den följs upp och ändras när den inte ger effekt. Det är den delen som saknas. Närvaroplikt utan kvalitetskrav flyttar ansvaret för uteblivna resultat från skolan till eleven. Och ja, det finns föräldrar som brister. Föräldrar som inte kommer på möten, som inte orkar, som inte förstår, som själva bär på svårigheter de aldrig fått hjälp med. De barnen ska samhället stå bakom och där har Edholm och Forssell rätt. Men de familjerna behöver inte främst ett veto som tas bort. De behöver någon som håller i kontakten över tid och en samordning som inte förutsätter att föräldern själv driver ärendet. Det finns redan lagstöd för socialtjänstens medverkan när ett barn far illa. Att bygga en generell tvångsbefogenhet med de mest utsatta familjerna som argument innebär att befogenheten kommer att användas långt utanför dem. Här går också en gräns där jag har invändningar. Att kräva närvaro vid en insats skolan erbjuder är en skolorganisatorisk fråga. Att genomföra psykologiska och medicinska utredningar utan vårdnadshavares samtycke är något helt annat. I repliken buntas de ihop i samma mening.