Tågresenären och flygresenären delar ofta resmål – men knappast personlighetstyp. Psykologisk forskning pekar på tre specifika drag som avgör om man lockas av långa tågresor. Det h…

Tågresenären och flygresenären delar ofta resmål – men knappast personlighetstyp. Psykologisk forskning pekar på tre specifika drag som avgör om man lockas av långa tågresor. Det handlar sällan om klimatsamvete. Det handlar om en viss typ av person, skriver Vagabonds krönikör och reseförfattaren Per J Andersson i Vagabond. Den som väljer att ta tåget genom Europa gör det inte primärt för att rädda planeten, utan för att resan i sig är poängen – upplevelsen av att sakta länka den ena platsen till den andra, se landskap förändras och förstå hur allt hänger ihop nere på jorden. Det är en specifik känsla, och psykologin har en förklaring till varför den lockar vissa mer än andra. Femfaktormodellen, den dominerande modellen inom personlighetspsykologi sedan 1990-talet, mäter fem stabila personlighetsdrag: öppenhet för nya erfarenheter, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neuroticism, skriver Wikipedia. Modellen bygger på forskning av psykologerna Paul Costa och Robert McCrae och är baserad på över 200 internationella metastudier. Den som dras till långa, halvt planlösa tågresor skattar med stor sannolikhet högt på tre av de fem dimensionerna. Öppenhet – viljan att prova nytt och inte fastna i planer. Samvetsgrannhet – tålmodigheten att ta sig igenom krånglig bokning och försenade avgångar utan att ge upp. Och extraversion – förmågan att inte se en sex timmar lång kupéresa med okända medpassagerare som ett straff, skriver Lavendla.