Lennart Sjögren skriver med förrädiskt enkla medel.

LitteraturrecensionI nya boken följer Lennart Sjögren upp sin tidigare succé och söker efter mänsklighetens stora gemensamma nämnare. Med förrädiskt enkla medel skapar han en dikt som ger svindel. Mikaela Blomqvist har läst. Smultron, insekter och vågor så nätta att de kan liknas vid spädgrisar. Sedan debuten 1958 har Lennart Sjögren i sina dikter skildrat det öländska landskap där han – nu 96 år gammal – är bosatt. Genom naturen har poeten betraktat mänskligheten. Det är via det småskurna som de större mönstren har fått träda fram: skräcken och åtrån som låter sig skönjas i såväl djurens som människornas mungipor. Långdikten ”Regnbågen”, som kom för ett par år sedan, utgör ett magnifikt undantag. I den låter Sjögren människorna stiga upp i himlen för att erfara en rad apokalyptiska och utopiska scener. Det är aska som åter fogas samman till levande kroppar, en kacklande världshöna, alla krig som någonsin härjat jorden. Bland annat. Berättar gör ett diffust ”vi”. Den underliga resan företas i grupp. Som titeln antyder talar också ett sådant vi i Sjögrens nya diktsamling ”Vi är en, vi är många”. Till skillnad från ”Regnbågen” har boken inget sammanhållande narrativ. Däremot söker dikterna återigen mänsklighetens stora gemensamma nämnare. Det handlar med andra ord om liv och död, om individens linjära tid ställd mot kollektivets cykliska. Och liksom i förra boken är det en tid som befinner sig i upplösning. En dikt låter månaderna blandas samman och utspela sig samtidigt. Maj faller in i december: ”Och hästen / som blev förd till slakten i oktober / syns redan beta av det nya årets gräs”. I en annan dikt reflekterar poeten över vad klipporna var innan de blev till sten: ”När jag sluter ögonen / tycker jag mig höra sorlet ur den tid / när ni fisklikt simmade omkring / som snäckor, som räfflade stavar och annat”. Jaget konstaterar att tanken ger honom svindel. Det får jag med! Förmågan att med förrädiskt enkla medel frammana sådan är Lennart Sjögrens stora tillgång som poet. Som i denna korta dikt där han på åtta rader tecknar det absurda och sorgliga slutet av ett liv: ”När snöfallet började komma / talade han alltmer osammanhängande / om byråer och färgerna på olika skor / och möjligheten / att helt förändra flygplatserna / Det var bortom fundamenten / Tills snöfallet föll allt tätare / och förde bort honom.” Fast kanske ska dikten inte läsas på ett så vardagligt vis. Några sidor tidigare tecknas hur en ål dyker upp, tar med sig ryssjan som skulle fånga in den och försvinner. ”Ur molnen hördes / fiskars rörelser.” Himmelsfärden finns fortfarande som möjlighet.