Miljarder satsas – men vilka problem ska egentligen lösas? För vem? Och med vilka konsekvenser? De frågorna ställer debattörerna Elisabeth Gulbrandsen och Lena Trojer.

Miljarder satsas – men vilka problem ska egentligen lösas? För vem? Och med vilka konsekvenser? De frågorna ställer debattörerna Elisabeth Gulbrandsen och Lena Trojer. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Sverige och Norge satsar just nu miljarder på kvantteknik – i Sverige exempelvis genom Wallenbergcentret (WACQT) och nya excellenskluster för kvantteknik och i Norge det så kallade Kvantesprånget. Men när föreståndaren för WACQT (DN 7/12, 2025) kommenterar vad tekniken ska användas till blir svaret: ”Fast jag är övertygad att om vi bara kan bygga en stor nog kvantdator kommer vi att hitta bra tillämpningar för den”. Citatet är avslöjande. Tekniken letar efter sitt samhällsproblem – inte tvärtom. De mest avancerade forskarna och deras finansiärer tycks sakna systematisk analys av vilka problem de egentligen löser, för vem och med vilka konsekvenser. Vetenskapsteoretikern Sandra Harding gav ett namn för denna blinda fläck: vetenskaplig okunskap hos eliten. Det borde bekymra fler. I en tid av klimatkris, energikris och demokratikris motiveras miljardsatsningarna med teknikens hållbarhetspotential och med nationell säkerhet. Men i policydokument och utlysningstexter i både Sverige och Norge är kvantteknikens egna materiella och miljömässiga konsekvenser systematiskt frånvarande. Frånvaron är strukturell, inte tillfällig. Den utlovade hållbarhetspotentialen döljer teknikens eget fotavtryck. Ingen av förståelserna är fel. Problemet uppstår när den tredje nästan helt tränger undan den första. Det är precis vad som nu sker i svensk och norsk kvantpolitik. När teknik enbart förstås som innovation och strategisk resurs, försvinner frågorna om vad tekniken gör med samhället – och vem som får definiera vilka problem den ska lösa. På ett NIFU-seminarium den 17 juni 2026 menade till exempel en avdelningsdirektör i den norska nationella säkerhetsmyndigheten att ”forskerne er godt skolert i etikk og ansvarlig forskning”. Ansvaret för framväxande risker flyttas därmed bort från själva kunskapsproduktionen till myndigheter satta att skydda den. Behovet av att förstå hur forskningspraktik och finansieringsordningar själva bidrar till riskerna upplöses. Forskningspolitiken har beskrivits i tre generationer: den första för forskningens egenvärde och marknadsförmåga, den andra för systemförmåga och på senare tid den tredje för transformation – forskningens förmåga att bidra till samhällsomställning inför de stora kriserna. Men de svenska och norska kvantsatsningarna är formulerade helt i det gamla språket: marknadsargument och systemargument. Frågan om vilka samhällsomställningar kvanttekniken faktiskt ska bidra till ställs inte ens. Frågan som saknas är inte vad kvantteknik kan göra, utan vilka trängande problem den ska adressera – definierade av dem som bär problemen.