Rättvisa mellan generationer är ett bättre alternativ än att driva krav på naturens rättigheter. Det skulle innebära att vi inte har rätt att försämra kommande barns livs­villkor,…

Rättvisa mellan generationer är ett bättre alternativ än att driva krav på naturens rättigheter. Det skulle innebära att vi inte har rätt att försämra kommande barns livs­villkor, skriver Billy Larsson i en slutreplik. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Jag är tacksam för att Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel har kommit med en replik på min debattartikel, det ger tillfälle till fördjupning. Och det gläder mig att vi är överens om att ”naturen är grunden för våra liv”. Författarna har rätt i att jag förespråkar en ”gräns mellan vad som räknas och vad som inte räknas i moraliskt hänseende”. Den sätter jag vid kännande varelser. Därför anser jag att vare sig stenar eller mossor kan ha rättigheter. Och viljan att tilldela annat än kännande varelser rättigheter misstänker jag beror på att sådant tilldelande av rättigheter, gynnar människor. Vilket strider mot vad en rättighet bör vara. För en rättighet ska gynna den som har rättigheten. En ko ska ha rätt att gå ute och beta för det verkar kon uppskatta, inte för att människor tycker om att se betande kor. Och ska Vättern ha rättigheter, ska dessa vara sådana som är bra för Vättern. Men vilka rättigheter som då är relevanta är svårt att avgöra. Själv tycker jag därför att det är bättre att köra med öppna kort, och menar att Vättern ska skyddas från påverkan som kan skada människor och andra kännande varelser. Författarna antyder däremot felaktigt att jag skulle anse att bara människor ska ha rättigheter. Det pågår ju forskning som visar att allt fler arter, såsom fiskar och bläckfiskar, verkar kunna känna smärta. Men om man ”bara” sätter rättigheternas gräns vid kännande varelser uppstår redan då mängder med etiska dilemman. Det skulle till exempel drabba mänskligheten hårt om vi upphörde med att fiska. Författarna framhåller att rörelsen för naturens rättigheter har varit framgångsrik. Det är sant att man nått framgångar, vilket är bra. Men ett observandum. Det har rört sig om att ge rättigheter till det som är värdefullt för människor, såsom vissa floder och berg. Frågan är vad som händer när rättigheterna utvidgas till sådant som inte kan sägas vara angeläget ur mänsklig synpunkt. För ska tanken på naturens rättigheter vara något annat än en antropocentrisk uppfattning under annat namn, måste rättigheterna utvidgas till allt som finns i naturen. Och där finns såväl inälvsparasiter som arter som vi människor betraktar som invasiva. Det är när sådant ska tilldelas rättigheter som jag tror att tankegången kommer att stöta på svårigheter. Ska en fästing som sitter fast i min hud tilldelas rättigheter. Jag tvivlar på det.