Sambandet mellan höga inkomster och stora miljöavtryck är väl etablerat, skriver debattörerna.

DebattSamtidigt som vi debatterar drabbas Europa av allt allvarligare värmeböljor, bränder och andra klimatkonsekvenser. Det understryker behovet av att diskutera vilken ekonomi som faktiskt kan leverera välbefinnande inom planetens gränser. Mot den bakgrunden låter Ahlströms (L) replik oss reda ut några vanliga missförstånd, skriver fem forskare och hållbarhetsexperter. Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: debatt@gp.se Till att börja med påstår Ahlström att vi förespråkar ”planerad fattigdom”, men våra resultat visar det motsatta. Simuleringsmodellen över Sveriges ekonomi 2025–2050 analyserar hur en samlad politik för omfördelning, arbetstidsförkortning och minskad resursanvändning kan påverka samhället. Resultaten visar att den relativa fattigdomen minskar med omkring 25 procent samtidigt som den absoluta fattigdomen försvinner. Även arbetslöshet och ojämlikhet minskar kraftigt. BNP och välbefinnande är inte samma sak. Ahlström hänvisar till en korrelation mellan dessa, men korrelation är inte detsamma som orsakssamband. Sverige har högre medellivslängd, lägre barnadödlighet samt högre självrapporterad lycka än USA trots lägre BNP per person. I rika länder som Sverige ger fortsatt BNP-tillväxt små vinster i välbefinnande. Ökad BNP är därför ett ineffektivt sätt att förbättra människors liv. Att drabbas av låg tillväxt är inte samma sak som att ersätta tillväxtmålet. Att hävda det är att angripa en position vi aldrig har fört fram. Det finns starka samband mellan höga inkomster och stora miljöavtryck, liksom mellan ojämlikhet och en rad sociala problem – såsom högre brottslighet och barnadödlighet samt sämre folkhälsa och social tillit. Den viktiga frågan inför framtiden är därför inte hur ekonomin i rika länder ska växa, utan hur välbefinnande kan tillgodoses och miljöbelastningen minska. Ahlström hänvisar till Storbritannien, Italien och Tyskland som varnande exempel. Men inget av dessa länder bedriver en alternativ ekonomisk strategi bortom BNP. Det vill säga välbefinnandeorienterade ekonomiska modeller som syftar till att tillgodose mänskliga behov på ett rättvist sätt inom planetens gränser – utan BNP-tillväxt som överordnat mål. Att drabbas av låg tillväxt är inte samma sak som att ersätta tillväxtmålet. Att hävda det är att angripa en position vi aldrig har fört fram. Hur vi bygger ett samhälle som levererar välbefinnande inom planetens gränser är en av vår tids viktigaste frågor.