På sakprosafestivalen med Peter Englund, Lea Ypi och Elisabeth Åsbrink prövades några av samtidslitteraturens mest brännande frågor. Anna Lundvik var där under festvalens första da…

På sakprosafestivalen med Peter Englund, Lea Ypi och Elisabeth Åsbrink prövades några av samtidslitteraturens mest brännande frågor. Anna Lundvik var där under festvalens första dag. Författaren Lea Ypi, som gjort stor internationell succé och belönats med flera prestigefyllda priser, gästade i helgen festivalen Sakli(g)t på Österlen. Efter att världen så som hon känner den rämnat rusar den lilla flickan till statyn av Joseph Stalin. Hon kastar sig om hans ben, kramar det desperat. Men så upptäcker hon att den älskade gestalten halshuggits. Den inledande scenen i Lea Ypis litterära sakprosabok ”Fri” debatterades när boken kom ut på sociala medier. För i Durrës har det i verkligheten aldrig stått någon helkroppsavbild av Joseph Stalin – däremot en byst. Så kanske borde Ypis bok istället kallas en roman? I en intervju invänder författarstjärnan att det är så scenen bevarats i hennes minne. Men om man sanningsenligt återger ett minne, och det minnet skiljer sig från faktiska omständigheter, är det då sanning? Genrefrågan är minst sagt komplicerad. Under helgens sakprosafestival på Rikstolvan i Järrestad utanför Simrishamn, Sakli(g)t, fick Ypi själv besvara en fråga om vilken genre hon skriver i: hon tänker på ”Fri” och ”Förödmjukelse” som ”böcker”. Hon skrev ”Fri” med ambitionen att återskapa sin barndom och skriva så att det blev levande, samtidigt som hon ville förena ett makro- och mikroperspektiv: ”partikulärisera det universella”. Genre var mindre viktigt. Den hyllade författaren Lea Ypi intervjuades av litteraturvetaren Frida Beckman.