Lena Einhorns nya är en bildningsresa med den judiska historien och romarriket i fokus.

LitteraturrecensionI sin nya roman utgår Lena Einhorn från Titusbågen i Rom och den judiska historien och romarrikets historia löper som en elektrisk aorta genom boken. En lättläst och tillgänglig bildningsresa – men inget storverk. Det skriver Martina Montelius. Forum Romanum i Rom, där Titusbågen ännu finns att beskåda på krönet av Via Sacra, måste vara en av världens mest förtätade platser, trots att den i dag befolkas av shortsklädda turistskockar. Så när jag fick uppdraget att recensera Lena Einhorns ”Titusbågen” skälvde jag till på ett sätt jag inte brukar inför ett uppdrag. Boken består av åtta berättelser om bågens liv från uppförandet till minne av Titus erövring av Jerusalem till 1946, då rabbi Josef Schlomo Kahaneman, som räddade många föräldralösa, judiska barn efter befrielsen, ställer sig under bågen och skriker ut sitt raseri mot Titus Flavius ((Vespasianus och)) alla hans efterföljare – alla de som genom årtusendena gjort sitt yttersta för att krossa judendomen, göra den hemlös, utplåna den. ”Jag finns, Titus! Jag lever!”, utropar han, och förkunnar att också hans son och andra efterkommande finns, lever. Däremellan, alltså, ytterligare sex akter, nedslag i de tvåtusen år av världshistoria som flutit under bågen. Naturligtvis möter vi Konstantin den store, upphovsman till införandet av kristendomen som Romarrikets statsreligion under 300-talet. Hans akt är, kanske av nödvändighet, den längsta. Den inleds med upptakten till sammandrabbningen mellan honom och hans ärkefiende Maxentius vid Milviska bron, ur vilken Konstantin gick segrande, och därmed präglade Europas fortsatta historia. Här, liksom boken igenom, är berättelsen historiskt korrekt, men dess figurer fiktionaliserade i det att Einhorn gestaltar sina idéer om vad de kan ha tänkt och känt. Sådan är bokens ambition: att andas liv i historien, göra dess människor psykologiskt igenkännbara. Det är en oemotståndlig idé, inte minst som romarrikets historia, och den judiska historia som löper likt en elektrisk aorta genom texterna, hör till världshistoriens mest fantasieggande och intressanta. Men gestaltningen är mindre intressant än den historiska sammanfattningen. Att inte bli hypnotiserad av tanken på Cirkus Maximus groteska underhållningsvåld, kejsarnas maktberusning och Maxentius tillit till oraklens profetior i de sibyllinska böckerna är en omöjlighet.