Katja Palo har läst ny roman av hajpade Valeria Luiselli.

LitteraturrecensionI hajpade mexikanska Valeria Luisellis romaner löper berättelserna kors och tvärs. ”Början mitt slut” hakar i hennes förra, fantastiska roman. Men tyvärr handlar boken om något så trist som skrivandets vedermödor. Höjdpunkterna finns, men de är alltför få, menar Katja Palo. Mexikanska Valeria Luiselli hör till de mest intressanta latinamerikanska författarna idag. Hon bor dock sedan länge i New York, är omhuldad av New York Times och New Yorker, och hennes senaste två böcker har hon skrivit på engelska i stället för spanska. Hennes fjärde roman, eller romanessä, heter ”Början mitt slut” och ges ut i svensk översättning av Niclas Nilsson. På många sätt är det en typisk Luiselli-roman. Den innehåller många lager, teman, höglitterära referenser och många berättelser som löper kors och tvärs genom ramhandlingen. ”Början mitt slut” hakar i hennes förra roman, ”De förlorade barnen – ett arkiv”, som var helt fantastisk. I den gör en kvinna, hennes man, kvinnans dotter och mannens son (från tidigare förhållanden) en bilresa genom USA. Kvinnan är journalist och vill dokumentera krisen med de papperslösa mexikanska barnen vid gränsen. Mot slutet av boken beslutar paret sig för att skiljas. Men däremellan vävs så många olika berättelser och perspektiv samman att det är hisnande. Tyvärr är detta en bok som till stor del handlar om något så tråkigt som skrivandets vedermödor I ”Början mitt slut” har huvudpersonen avslutat en svår bok och ett projekt där hon ”spelade in ljudlandskap och muntliga historier i gränslandet mellan USA och Mexiko”. Efter en trasslig skilsmässa tar hon med sin tolvåriga dotter till Europa, där de kuskar mellan uppläsningar i storstäder, innan de landar i en lägenhet de lånat av kvinnans älskare på Sicilien. De behöver en ny början. Precis som hon behöver en ny början i sitt skrivande. Hon tänker: ”allt jag behöver göra är att komma på vad som händer efter att den traditionella berättelsen (föräldrarna, barnet, huset) kollapsar, och återuppfinna narrativet.” Tyvärr är detta en bok som till stor del handlar om något så tråkigt som skrivandets vedermödor. Det är förvisso ett ämne som på olika vis funnits med i hennes tidigare romaner. Men denna gång är det bara krystat.