Smögen har förändrats från en fiskby till en rik semesterort. I förändringen finns en helt ny värdering av skönhet. PM Nilsson är vd på tankesmedjan Timbro och fristående krönikör…

Smögen har förändrats från en fiskby till en rik semesterort. I förändringen finns en helt ny värdering av skönhet. PM Nilsson är vd på tankesmedjan Timbro och fristående krönikör på Di:s ledarsida. På en förmiddagstimme får vi 20 makrillar på dörj. I tinan utanför Holländarberget fiskar vi upp 26 krabbor. Den har legat ute ett dygn. Ute på Buskär lägger vi båten mjukt i tången och badar från klipporna. De är exakt som vi lämnade dem när vi var här senast på 1970-talet. Till synes samma bergyltor flyr när vi dyker längs branten. Solen häller ned. Det är det eviga. Smögen ger en ganska träffsäker bild av vad Sverige har blivit. Från början var det en nyckfull råvarutillgång som lockade ut folk hit till blåsten, bränningarna och den kala graniten. Sillen kom plötsligt, i enorma stim, stannade några decennier och försvann lika fort. Mellan 1556 och 1588 stod vikarna så fulla av sill att fiskare från hela Nordsjöområdet kom hit, vilket befäste ett slags gemenskap som fortfarande syns i namn på berg och maträtter som matjessill. Havets silver kom och gick i vågor och Smögen andades med dem. I slutet av 1800-talet kom en helt annan våg, badturisterna från de nyrika svenska städerna, särskilt stockholmare som kunde åka tåg på den nya västra stambanan. Marstrand en bit söderut hade visat vägen och år 1900 invigdes Smögens Hafvsbad med matsal, tidningsrum, rökrum, damrum och ”härlig utsikt över Vestkustens praktfulla solnedgångar, den storslagna Soten och Hållö fyr”. Vid sidan av fisket blev Smögen en kuranstalt i tysk anda. Salta bad och sol hjälpte mot allmän svaghet, blodfattigdom, nervösa rubbningar, hjärtsjukdomar och ledåkommor. Gästerna ordinerades att dricka ett glas havsvatten om dagen. Badturismen visade sig vara ett lyckokast och mycket mer beständig än sillen. Den blev successivt allt folkligare och när vi metade småkrabbor från bryggorna på 1970-talet sökte sig 30 000 personer varje sommar till de röda klipporna med de salta baden. Längs Smögenbryggan låg Pelle Petterssons senaste segelsuccé Maxi och trängdes med varandra. Inför de enstaka 95:ornas prakt och längd blev man mållös, men 68:an hade folk råd med. Mjukglass och disco i det syndiga Magasinet var spännande nyheter. De vuxna söp friskt och försvann in i olämpliga gränder där vad som helst kunde hända. Nere i fiskhamnen lossade trålarna sina fångster, främst räkor som med vitt vin blivit den nya folkliga lyxrätten, nästan som utomlands. I dag är det inte mycket kvar av det professionella lokala fisket, sillen väntar man fortfarande på, men hundratusentals badgäster besöker Smögen varje år. Turistnäringen har blivit mer diversifierad med fler och olika nöjen, bara badet och saltet på huden är beständigt.