Man kunde ana doften av liniment när västtyskarna rusade förbi.

Tevesporten har i sommar visat det ena lysande målet efter det andra, ett pärlband av minnesvärda fullträffar i tidigare VM-turneringar. Men vilket är egentligen det vackraste VM-målet som gjorts? Och vilken är den bästa matchen? De två frågorna ligger någon stans i botten på denna minnestext. Men vi börjar i en annan ända. Förr kunde man ju rabbla upp alla de nationer som hade vunnit VM i herrfotbollen som ett rinnande vatten (damerna kom i gång senare, på 90-talet). Förr var ju också fotbollen ett starkare njutningsmedel, nästan en drog. Vi missbrukade den i alla fall mer då än i dagsläget. Så småningom tog olika system över och man började beskriva spelet med hjälp av siffror i stället för med ord. Det värsta var att sifferfotbollen så starkt tog fasta på försvar och defensiva system. Kanske försvann i den vevan också intresset för vilka som vunnit den fula trofén vart fjärde år. Men det vill jag låta vara osagt. En tilltagande ålder spelade väl också in. När VM gick av stapeln 1958 tänkte man inte på att alla lag då spelade efter systemet 5-3-2. Man hörde i alla fall aldrig den sifferkombinationen. Femman syftade på dem som ingick i anfallsformationen, trean gällde halvorna (de tillhörde försvaret men ytterhalvorna gick ofta med upp i attackerna). Längst bak låg två ”helbackar” och en centerhalv, den senare ofta specialist på glidtacklingar.