Svensk skola har inte bara tappat förmågan att lära ut läsning. Den har också tappat tron på boken som bildningsverktyg. Statsbidrag hjälper, men förändrar inte en skolkultur där b…

Svensk skola har inte bara tappat förmågan att lära ut läsning. Den har också tappat tron på boken som bildningsverktyg. Statsbidrag hjälper, men förändrar inte en skolkultur där böcker värderas för lågt. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Det är något ruttet med synen på böcker i svensk skola. Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist – det är få elever som läser deras verk i dag. Att det ska krävas statsbidrag för att få skolor att köpa in böcker är ett underbetyg för den svenska skolkulturen. Men i en tid då skärmar konkurrerar om barns uppmärksamhet och läskunnigheten minskar, behövs sådana satsningar trots allt. Men pengar löser inte att böcker värderas för lågt i skolan. Regeringens satsning ”Från skärm till pärm” sätter fingret på problemet: skärmar har höjts till skyarna, medan böcker har setts som förlegade. Samtidigt har kraven på läsning sänkts. De som kämpar eller är uttråkade får i stället ofta ”lyssneläsa”. Ljudböcker i all ära, men att lyssna är inte samma sak som att läsa. I många europeiska länder finns skol- och sommarlektyr kvar. Skolbarn förväntas läsa mycket och helst klassiker, inte minst för att bli bildade. Svenska elever har tur om de får läsa en eller två böcker per termin. De får vara glada om de alls blir läskunniga. Fram till 1990-talet fanns dock en gemensam litterär tradition i den svenska skolan. Genom en obligatorisk läslista fick varje elev möta ett urval av klassiska verk – en gemensam referensram som följde med långt utanför klassrummet. Traditionen bröts när läroplanerna gjordes om. 30 år senare är skolkanon ett minne blott, och elevers läsning är upp till varje svensklärare.