Hur blir man toalettprofet i sin egen stad? Vägen dit är kantad av märkliga och magnifika faciliteter, skriver Sydsvenskans Joel Larsson.

Hur blir man toalettprofet i sin egen stad? Vägen dit är kantad av märkliga och magnifika faciliteter, skriver Sydsvenskans Joel Larsson. På femte avenyn i New York, under en långpromenad mot China Town, blir jag kissnödig. Det trycker verkligen på, alltså. Vart ska jag ta vägen? Ingen av kaféerna jag går in på låter mig låna. Jag spanar mot en rund, holkliknande byggnad i en liten park. Några uteliggare hänger runt den. Är det en toalett? Nej. Den har inte ens en dörr. I ett Seinfeld-avsnitt säger Jerry Seinfelds bästis George Costanza stolt att han vet var alla de mest ”magnifika faciliteterna” i New York finns. När jag ser tillbaka på mitt liv minns jag många toaletter. Jag jobbade ett tag på ett kafé vid St. Knut, där hade vi en speciell toa. På väggen där inne satt en högtalare som spelade sagan ”Prostens barnbarn”, uppläst av Margareta Krook, på repeat. Den var jättepopulär. En tjej sa att hon aldrig ville lämna toan, så trevligt var det att sitta och lyssna. Hon satt tills benen domnade av trycket från toaringen. En dag var högtalaren försvunnen. Någon hade snott den. Ett par borrhål i betongen var allt som blev kvar. Efter det var det bara en vanlig toalett. Nedlagda Coffee Square på Möllan hade en jättekonstig toa. Golvet var gjort av plexiglas och under det var det någon sorts landskap i miniatyr, med små figurer och flugsvampar. Det kan vara inbillning, men så minns jag det.