En majoritet av de flyktingar som tog sig över havet till Spanien har nu skickats tillbaka till Marocko. Men den rörelse av människor från syd till nord, som skrämmer de europeiska…

En majoritet av de flyktingar som tog sig över havet till Spanien har nu skickats tillbaka till Marocko. Men den rörelse av människor från syd till nord, som skrämmer de europeiska ledarna så, börjar långt ifrån här. ”Water, water, please!”, ropar en av de människor som i förra veckan lyckades ta sig till den spanska enklaven Ceuta i Nordafrika. Havsvattnet omsluter ännu hans fötter men törsten tvingar honom att om och om igen vädja till de spanska soldaterna. Till ingen nytta. Inte bara ignorerar soldaterna honom, de börjar också skicka runt vattenflaskor till varandra, öppnar dem och dricker inför de törstande människorna. Det korta filmklippet – där också en annan flykting hörs ropa ”Viva viva España” – är en perfekt och komprimerad sammanfattning av världens alla ojämlikheter: Tungt beväpnade, vita européer står upphöjda på stenar längs med stranden medan bruna och svarta flyktingar och migranter, med endast de kläder de bär, står till anklarna i havet och ber om vatten. Utan att bli hörda, utan att få ett så grundläggande behov som törst tillfredsställt. Men tragedin är större än så. 88 av de över 60 000 människor som försökte ta sig till Europa i torsdags, dog på sin färd och ännu fler saknas. Deras död är en direkt följd av en brutal gränsregim som leder till att de fattigaste och mest sårbara människorna i denna värld mister livet. Men det är inte bara i Ceuta migranter dör. Sedan många år, i kölvattnet av EU:s allt mer repressiva migrationspolitik, har Medelhavet förvandlats till världens största grav: sedan 2014 har över 35 000 försvunnit i dessa vatten. Människoliv som i europeiska ledares och västerländska mediers ögon saknar värde. Medan Italiens premiärminister Georgia Meloni vill upphäva Schengenavtalet och den fria rörligheten med Spanien, talar EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen om ännu starkare gränser runt EU:s redan befästa mur. Vår egen migrationsminister Johan Forsell förkunnar att ingen av migranterna från Ceuta kommer att tas emot av Sverige och SD:s Jimmie Åkesson går som vanligt längst i sin svartmålning av migranter när han kallar dem för en ”invasion”. Historielöst av Åkesson, kan tyckas, eftersom den ursprungliga invasionen inträffade för hundratals år sedan när portugiserna lade Ceuta under sig. Sedan 1580 har exklaven varit kontrollerad av Spanien och är tillsammans med Melilla och några öar utanför Marockos kust de sista resterna av det spanska kolonialväldet. Korrekt användning av ”invasion” är i stället det som Storbritannien, Portugal, Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Tyskland ägnade sig åt i syfte att kolonisera stora delar av det globala syd. Det som skedde i Ceuta, och som dagligen sker runt Europas gränser är bara en fortsättning på dåtidens kolonialherravälde. Det ojämna utbytet mellan det globala nord och det globala syd har bara fått en ny skepnad: klimatkrisen.