Ideologi och politiska avtal har fått styra arbetsmarknadspolitiken i två mandatperioder, istället för kunskap. Det skriver två företrädare för Akademikerförbundet SSR och lanserar…

Ideologi och politiska avtal har fått styra arbetsmarknadspolitiken i två mandatperioder, istället för kunskap. Det skriver två företrädare för Akademikerförbundet SSR och lanserar fem krav på nästa regering. Under de senaste åtta åren har Sverige haft såväl låg- som högkonjunkturer och en S-ledd regering 2018–2022, därefter den nuvarande högerregeringen. Ingen av dem har lyckats genomföra en politik för att få ner arbetslösheten och minska kompetensbristen på svensk arbetsmarknad. Årets valrörelse är avgörande i så många avseenden. Det finns tydliga skiljelinjer i många frågor, men i arbetsmarknadspolitiken är det svårt att se dem. Förklaringen är en ideologistyrd politik låst i avtal – januariavtalet eller Tidöavtalet. Idag har Sverige runt 350 000 inskrivna arbetslösa. Det är samma nivå som 2019 och alla år därefter, förutom pandemiåren. Av dessa har ungefär 150 000 varit arbetslösa i mer än ett år, samma antal som 2019. Detta trots att arbetsgivare skriker efter arbetskraft i hundratals bristyrken. 2019 tillträdde en S-ledd minoritetsregering. Riksdagsmajoriteten trumfade igenom en budget som tog bort närmare en miljard kronor från Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. 4 500 anställda fick varslas och närmare 3 000 slutade. Var tredje anställd har försvunnit tillsammans med hela professioner inom till exempel arbetslivsinriktad rehabilitering. Samtidigt har uppdraget varken minskat i volym eller svårighetsgrad. Från att ha haft runt 250 lokalkontor har Arbetsförmedlingen idag 83 bemannade kontor och finns i 81 kommuner istället för 218 år 2019. Centerpartiet tryckte samtidigt igenom den privatiserade tjänsten Rusta och matcha inom lagen om valfrihetssystem, LOV, i januariavtalet. Reformen blev krånglig, dyr, ineffektiv och extremt lågintensiv. En rapport från Arbetsförmedlingen visar att de arbetssökande fick hjälp drygt en timme i veckan. I en forskningsstudie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, beskrevs reformen som dyrare och inte bättre än om Arbetsförmedlingen hade gjort det själv. Förvaltningsanslaget, som används till löner och lokaler, har sedan dess inte varit i närheten av det behov som finns, samtidigt som andra anslag inte kunnat användas på grund av bristen på arbetsförmedlare. Bara de senaste fyra åren har Arbetsförmedlingen tvingats skicka tillbaka över 30 miljarder kronor som hade kunnat användas till att anställa arbetsförmedlare och tiotusentals utbildnings- och praktikplatser. Otaliga är de rapporter från forskningen, Statskontoret, Arbetsförmedlingen med flera, som säger att den nuvarande politiska styrningen från politiken inte fungerar. Sveriges arbetsmarknadsministrar har varit begränsade av en avtalslåst arbetsmarknadspolitik utan stöd i forskning eller verklighet. Till det kommer en sönderhackad politisk styrning med ständiga byten av arbetsmarknadsministrar – tre bara de senaste två åren – som har sagt att arbetsförmedlare har bristande förmåga samt att samhället är slappt gentemot arbetssökande.