Liberalerna vill skrota föräldrars veto mot stödinsatser och ge rektorer mandat att driva igenom utredningar utan samtycke. Men tvång har aldrig varit vägen till framgång för ett e…

Liberalerna vill skrota föräldrars veto mot stödinsatser och ge rektorer mandat att driva igenom utredningar utan samtycke. Men tvång har aldrig varit vägen till framgång för ett enda barn, skriver Johanna Lüddeckens. Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Liberalernas partiledare Simona Mohamsson föreslår i sitt skolpaket ”Slutstökat” att skrota föräldrarnas veto mot stödinsatser och diagnosutredningar. Rektorer ska ges mandat att driva igenom utredningar utan föräldrars samtycke och tröskeln för när socialtjänsten kopplas in ska sänkas. I förlängningen kan det innebära tvingande psykologiska och medicinska utredningar även inför de mest ingripande besluten, som ett mottagande i anpassad grundskola och att föräldrar som säger nej möts av en anmälan i stället för samtal. Enligt Skolverkets gällande regler för mottagande i anpassad grundskola krävs en omfattande skolformsutredning i fyra delar – pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social – där hemkommunen fattar beslut och där föräldrarnas medgivande är huvudregeln. Att göra tvång till utgångspunkt i stället för sista utväg är ett enormt ingrepp. Ska inte tillförsikt och förtroende byggas för att eleven ska få rätt stöd, hjälp och rätt skjuts framåt? Visst finns det svåra situationer, men då handlar det om att skapa samarbete och samförstånd tillsammans. Dessutom krockar förslaget med svensk lagstiftning. En psykologisk utredning räknas som hälso- och sjukvård, vilket enligt patientlagen kräver samtycke. Förslaget väcker också frågor i förhållande till föräldrabalken, som ger vårdnadshavare rätt och skyldighet att besluta i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Psykologer är dessutom experter på klinisk vård, inte på pedagogik och klassrumsmiljö. Och inte alltid heller experter på alla föräldrars barn. Liberalerna har rätt i en sak: det finns elever som väntar alldeles för länge på stöd, och det finns lägen där vuxenvärlden sviker. Men åtgärderna är fel. Problemet är sällan föräldrar som vägrar. Det är resursbrist, långa köer till utredningar och en elevhälsa som inte hinner med. Det löser man inte med tvång, utan med tid, kompetens och kontinuitet. Som forskare i skolledarskap vet jag också vad förslaget skulle göra med rektorsrollen. Rektorer navigerar redan i dag mellan motstridiga krav: att inkludera och att anpassa, att följa regelverk och att möta varje enskild elev. Det som gör uppdraget möjligt är inte fler tvångsverktyg, utan handlingsutrymme att bygga relationer med elever, föräldrar och elevhälsa. En rektor som tvingas driva igenom utredningar mot föräldrars vilja förlorar det förtroende som allt annat stödarbete vilar på. Den föräldern kommer inte till nästa möte med öppna händer. En bred internationell forskningstradition pekar dessutom mot att elevers resultat och välbefinnande förbättras när familj och skola samarbetar. För barn i utsatta situationer är forskningens råd tydligt: sätt in stödet tidigt, intensivt och uthålligt, tillsammans med familjen. Tvång arbetar alltså emot själva verkningsmekanismen i det stöd man säger sig vilja ge.